”Sänk dina förväntningar och nöj dig. Bli mellanchef!”

Foto: Charlotte Wennström

Foto: Charlotte Wennström

 

Nu släpps den absurda romanen Pekoralisterna på Wolf & Theory. Boken är skriven av Leo Hallerstam och Frida Ivansson. Miriam Eichler träffade dem för en intervju.
 

MIRIAM
Vad skulle ni säga att Pekoralisterna handlar om?

LEO
Jag tycker att det är märkligt svårt att svara på … Jag vet liksom inte var jag ska börja. Jag läste en intervju med Torgny Lindgren en gång där han sa att det är så svårt att förklara vad ens bok handlar om, för man inbillar sig att den handlar om så mycket. Jag tror att det ligger mycket i det där, åtminstone för mig. Jag tror liksom att den handlar om mycket mer än den säkert gör.

FRIDA
Ja. Men kortfattat kan man säga så här: den handlar om två stockholmare, 24 och 30 år, som på olika sätt är besatta av idén att man ska göra det man brinner för – trots att de inte brinner för nånting. Men de är beredda att gå väldigt långt för att göra det.

MIRIAM
Varför ville ni skriva den här boken?

FRIDA
Från början var inte tanken att skriva just den här boken, vi ville bara skriva tillsammans. Vi drog till Cornwall, hyrde en stuga och köpte Barbour-jackor liksom. Skrev om oss själva och saker vi hade varit med om. Det blev riktigt uselt.

MIRIAM
Uselt?

FRIDA
Ja. Som roman så var det skit, men vi tyckte ändå att det fanns något där, att vi kunde ana ett genomgående tema både i oss själva och i bikaraktärerna. Alla verkade brottas med samma typ av problematik. Så vi började undersöka vad det var för något, och utforska vissa tendenser vi såg i samhället och vissa drag vi har som personer. Vi ville se vad som hände om man tog allt ett steg till. Och det blev Pekoralisterna. 

MIRIAM
Varifrån kommer titeln ”Pekoralisterna” egentligen?

LEO
Dels spelar själva ordet en viss roll i boken, men framför allt så handlar det om att det för en pekoralist finns en enorm klyfta mellan ambition och förmåga: man vill mycket mer än man kan. Vi tyckte att det kändes väldigt sammanfattande för karaktärerna.

FRIDA
Och för världen de lever i också för den delen. 

MIRIAM
Hur skulle ni beskriva den världen?

LEO
Det är en värld som är tydligt förankrad i verkligheten – i Stockholm, i oss själva, i västvärlden kanske rent av – men som är uppskruvad. Den är full av personer som poserar och positionerar sig i förhållande till varandra.

FRIDA
Verkligen. Dissar man någon så är det för att framstå som bättre än den personen, och hyllar man någon så är det för att visa att man har fattat grejen. Andra människor är bara redskap för att man ska framstå på ett visst sätt.

MIRIAM
Är det typiskt stockholmskt?

FRIDA
Stockholm är så klart mycket mer än det som skildras i Pekoralisterna, men visst, det här är ju nån sorts ung stockholmsmedelklass. Privilegierade innerstadsungar som ränner runt och pratar om att det finns nån ”sanning” i att knega men som aldrig har knegat. De romantiserar fattigdom, men har vuxit upp med mycket pengar. Bella har alltid blivit försörjd, hon har aldrig jobbat. Lorenz är uppvuxen i Gamla Stan men pratar om att åka till förorten för att dricka snutkaffe och kolla på ”vanliga” människor. Det är svinäckligt och på något sätt väldigt Stockholm.

MIRIAM
Hur känner ni för dem, karaktärerna alltså? 

FRIDA
Väldigt blandade känslor. Å ena sidan kan jag avsky Bella och Hadrian, tycka att de är vidriga, men jag ömmar ju för dem också. Jag kan både se mig själv i dem och inte se mig själv i dem. Men jag tror och hoppas att vi inte är lika vidriga som de är.

LEO
Ja, igenkänning och förakt på samma gång. Men det var kul att befinna sig på den gränsen. Jag tyckte att många av dialogerna kändes lite förbjudna när vi skrev dem – ”det här är ju lite sjukt” – när någon var riktigt oskön till exempel. Det fanns något slags skräckblandad förtjusning i det. Men mest tycker jag nog lite synd om dem, de är ju sorgliga.

MIRIAM
De övriga karaktärerna då?

FRIDA
De lever ju i samma värld och brottas med samma saker. På ett sätt är de ju idioter, en massa individualister vars hela värld kretsar kring de själva. Men de representerar väl både oss och folk vi har träffat på nåt sätt. De känns alla jävligt ensamma tycker jag. 

LEO
Det finns två karaktärer i boken, Rogga och Ted, som blir en kontrast mot de andra. Det roliga med dem är att det de gör kanske inte är ”snyggt” med de andras mått mätt, men de gör sin grej. Alla andra pratar om att göra det, men de gör det på riktigt. Men Bella och Hadrian kan inte se det, de är helt uppe i sig själva och idén om hur det ska se ut och kännas när man gör sin grej.

MIRIAM
Tror ni att många upplever det som ett jobbigt krav idag, det här med att man ska brinna för något?

FRIDA
Det är nog inte ett direkt uttalat problem, men jag tror att det är ganska vanligt. Åtminstone för nån sorts ung, halvövre medelklass.

LEO
Ja, det här är ju en generation som har vuxit upp och fått höra att de kan göra vad som helst och bli vem som helst. Som har formats av en sorts Just Do It-mentalitet. Den enda som begränsar dig är du själv. Samtidigt konkurrerar man med sju miljarder människor på ett sätt som aldrig har varit så tydligt; med all ny teknik och sociala medier där vi blir matade med spektakulära framgångssagor. Det kan lätt bli förvirrande och ångestladdat.

FRIDA
Precis, att ha höga ambitioner och att ”lyckas” är ju så himla hyllat, och så icke ifrågasatt. Att inte brinna för något blir liksom ett problem i sig.

LEO
Och idén om att det inom alla skulle finnas en ”kärna” som är sann och sprudlar av energi – och om man bara hittar den kommer man leva ett lyckligt liv – det tror jag är bullshit, det är en kulturell fantasi.

MIRIAM
Tror ni att man kommer känna igen sig i boken?

FRIDA
Folk kommer säkert känna igen sig i vissa delar. Men den är ju överdriven, det ligger i satirens natur.

LEO
Jag tror nog att många kommer att uppfatta den som tidstypisk. Även jag själv om jag vågar läsa den när jag är gammal. Den fångar nog en typ av stämning som fanns 2014, och som fortfarande till stora delar finns, det tror jag, och det blir nog ännu tydligare om 40 år.

MIRIAM
Är det omöjligt att brinna för något?

FRIDA
Nej, det är klart att man kan ha ett stort intresse eller vara väldigt engagerad i en viss fråga. Det kan man ju kalla att brinna. Men det har blivit en sån jävla hets kring uttrycket. Och att brinna på det sättet Hadrian vill, det går inte. Han tror att bara man hittar sin grej så kommer det göra hela ens liv magiskt. Han vill uppnå ett konstant euforiskt lyckotillstånd och det är ju ett luftslott. 

LEO
På det sättet är de varandras motsatser. De har båda den här tanken om att brinna, men Bella jobbar på det till hundra procent externt. Hon lägger på sig olika lager som står för olika saker och tänker att om man bara har valt rätt lager har man lyckats. Hadrian har ett internt sökande där inget har med någon annan att göra, allting finns inom dig själv. De är varandras motsatser fast på samma resa, lever i samma värld men förhåller sig fundamentalt olika till den. Och det tyckte vi var väldigt intressant.

MIRIAM
Ska man se Pekoralisterna som ett debattinlägg om samtiden?

FRIDA
Jag tror att vi är allt annat än debattörer, men det är klart, vi har ju nåt vi vill säga med den. Typ: sänk dina förväntningar och nöj dig. Bli mellanchef! 

LEO
Det finns nåt med alla de här orden, ”framgång”, ”utveckling”, ”ambition”, som kan störa mig. Varför måste man sikta mot stjärnorna? Jag tycker att medelmåttorna är underskattade. Och med den här boken så vill vi belysa det här konstanta hyllandet av hög ambitionsnivå och att följa sina drömmar från ett annat håll; säga att det kanske är fina grejer men att det måste balanseras upp.

MIRIAM
Vad vill ni att man ska ta med sig från boken?

LEO
Förhoppningsvis får väl folk ett eller två nya perspektiv. Men det är ju ingen moraliskt uppbygglig historia, där vi följer en ”hjälte” som kommer till insikt och lever vidare med nya etiska riktlinjer eller så.

MIRIAM
Skrev ni boken för er egen skull eller för andras?

FRIDA
För vår egen skull, absolut. Och det har varit en väldigt lärorik process, vi har haft mycket spännande diskussioner och fått nya tankar om världen och samhället – men också om oss själva. 

LEO
En scen som blev väldigt stark för mig är den där Hadrian hoppar i vattnet. När jag skrev den så började jag tänka att det han egentligen söker efter är Gud. En religion. Han är övertygad om att alla svar, all mening, ska finnas inom honom själv, men där hittar han liksom ingenting. Han är en modern människa i Stockholm och då är man inte religiös – det finns inte ens som ett alternativ för honom. Men jag tror att människan har ett sånt typ av behov i sig. Hadrian vill nog egentligen överlämna sig till eller underkasta sig någonting större än honom själv – han söker ju svar som bara en religion eller en större metafysisk beskrivning ge. Gud i någon form alltså. Det fick mig att fundera på om jag söker Gud, om jag har en religös disposition eller vad man ska säga, trots att jag är ateist. Och vidare om många i vår tid undermedvetet saknar en religion. Det var väldigt starkt för mig. 

MIRIAM
Många kan nog uppleva boken som väldigt symbolisk, tänkte ni mycket så när ni skrev den?

LEO
Ja, alltså … Jag är nog en väldigt symbolladdad person. Jag söker liksom djupare mening och betydelse hela tiden. Samtidigt vill jag gärna skriva saker som jag själv blir nyfiken på, som jag inte riktigt förstår. Det kanske har att göra med den där latenta religiositeten, vet inte … Men visst, vi har försökt bygga in mycket såna grejer i boken. Till exempel så har vi ju till viss del utgått från myten om Narcissus och Echo i skrivandet. Vi var lite osäkra på vad Pekoralisterna var för typ av berättelse och ville ha något slags urhistoria att knyta upp det kring. Myten om Narcissus och Echo blev något att hålla i handen. Sen är det ju förstås löst baserat, och det här är ju egentligen inte intressant eller viktigt för läsaren, men det var bra för oss under processen. 

FRIDA
Men spåren finns ju där: till exempel att Echo bara kan upprepa saker som andra säger, hon är helt enkelt ett eko, precis som Bella. Hon har inget eget utan tar olika grejer som andra säger och gör – och sen replikerar hon det, speglar det. Hadrian å andra sidan ser bara sig själv och är besatt av att fånga sin egen spegelbild, men inte på ett externt plan som Narcissus, utan han är ute efter att fånga sitt inre, sin själ.

MIRIAM
Sista frågan då: Hur var det att skriva tillsammans?

LEO
Sublimt.

FRIDA
Ja, men fan, vi hade skitroligt.

 

Pekoralisterna släpps i slutet av maj 2016 och kostar 167 kronor på Adlibris.

 

 

 

Release av Brev till en ung poet

R.M. Rilke, porträtterad av Paula Modersohn Becker

R.M. Rilke, porträtterad av Paula Modersohn Becker

Idag släpper vi Rainer Maria Rilkes klassiker Brev till en ung poet. Det känns stort. Det är en makalöst bra text med mycket att imponeras och fascineras över. Tankarna är tidlösa; trots att det är skrivet för 110 år sedan så skulle mycket av segmenten, exempelvis de kring jämställdhet, lika gärna kunna vara skrivna idag. Det här är en ständigt aktuell bok.

Leo Hallerstam har de senaste månaderna arbetat med översättningen, och har på ett lysande sätt lyckats fånga originaltextens flyt.

Vi rekommenderar Brev till en ung poet till alla som någon gång funderat på litteratur, konst, kärlek, sexualitet och ensamhet. För att bara nämna några av de ämnen som behandlas.

Köp den direkt här på sidan, eller i valfri butik. 

Välkommen till Wolf & Theory

Så här enkelt är det: Vi älskar böcker och vi älskar språk. Därför startar vi Wolf & Theory. Vi ska göra allt för att hitta fantastiska texter, paketera dem väl och göra dem tillgängliga för en svenskspråkig publik. Det är vad vi ska göra.
För tillfället har vi två titlar planerade, en nyöversättning av Rainer Maria Rilkes klassiker Brev till en ung poet, som släpps i november 2015, och den absurda romanen Pekoralisterna, som släpps under våren 2016. Och mer kommer.
Välkommen till Wolf & Theory.